Lycka!!

E har tragglat med dessa förpillrade skosnören. Vid bra tillfällen och vid tillfällen då tiden inte var till sin fördel. Sittandes på golvet med skon på foten, med skon i knät, med ett långt snöre, ett på tok för kort snöre (som då verkligen inte bidrog till att höja stämningen sådär påtagligt), snören i kläder o även små ettriga snoddar... Trådar, band och sitt eget hår... Träna, träna, träna! Konstant och ideligen, ideligen. Så plötsligt händer det! Hon var på väg till mig o hade redan hunnit påkalla min uppmärksamhet med vad som komma skulle;
-Hjälp mig Mamma! Knyt skon!
Någonstans på vägen mellan tvättstugan o köket, ca 5 meter, kommer tösen på att hon ska testa än en gång. Att knyta alltså... Och se på tusan! Helt plötsligt sitter hon på golvet med en egenhändigt knuten sko! Jag gläds med henne och hennes nyvunna färdighet, men slås nästan omedelbart av en isande känsla...men jag håller den för mig själv. Det är en sko till som ska knytas... ...
Men se!! Snabbt o lätt snor hon ihop ännu en knut. Dessutom kliver hon på ena snöret så knuten löses upp. Men som om inget hade hänt så svänger hon återigen till en ny rosett.
Min tjej det där!!