Stimkoll

Häromdagen så var vi på utvecklingssamtal med E.
Mot slutet av samtalet så kom vi in på att jag hade tänkt att hänga på i skolan en dag för att kolla hur läget var nu. Sist jag var med så kom jag hem som ett nervöst vrak då kidzen sög musten ur mig. Stimmade och härjade som trängda babianer i en eldhärjad djurpark... Horribelt var det i vilket fall som helst! Tänkte att "det är väl själva fan att mitt oskuldsfulla lilla barn ska vistas i den tillvaron!"... typ...
Hur som helst. Vi talade om att jag skulle med och då kläcker E ur sig
-Det är bra att du följer med Mamma. Då kan du skrika på F. som du gör hemma!... (F. är en klasskamrat)
...tystnaden som följde var ganska tryckande i några sekunder...
Vad tusan säger man på det??

Idag var så dagen jag som jag hade övat på, rent mentalt alltså. Förberett mig på att det skulle vara babianstämning igen. Övat på arga blicken, sura sucken och stretchat ut pekfingret ordentligt så jag inte skulle sträcka det när jag förmanade kidzen i klassen.
Det visade sig att det var helt onödigt!
Barnen var helt annorlunda mot förra gången jag var där.
Armar sträcktes upp, det väntades på sin tur, de var tysta under tiden som någon pratade (större delen av tiden iallafall) och när jag hängde på under mattelektionen skulle det vara en samarbetsövning och i E´s grupp kom det två gossar... Bland annat F (nämnd ovan)..
Jag spände nackmusklerna och gjorde åter en ansats till att vara elaka morsan. Återigen helt utan anledning. Vi hade till och med kul när vi räknade och planerade! Det visade sig att den ena gossen var sylvass på matte. Där låg man minsann i lä!

Nu vankas middag. Sen ska jag nog bestämt pyssla lite, helt enligt beställning! Sköta om krankt barn står också på listan. Mannen kvittrar även han som en liten tjej när det vittras glass...

Ta´ta!