Fredagens ridning sög.. Inte bokstavligt talat, men den var så jävla kass att jag kände mig lika kass som en påse skit. Det var inte jag som red hästen, det var kusen som var ute och skuttade med mig... Stela jävla kuse. Allt var otäckt enligt henne! Långa väggar, hål i väggen, bommar, dörrar, uppställda hinder, kortsidor, åskådare, varma hörnan, medryttare och jag tror tamejfan att sanden hon satte sina delikata små flickhovar på var otäck den med... Nä, det var inget bra pass alls.. Åh vad jag skulle vilka ha möjlighet att rida flera gånger i veckan!!
På lördagen satt jag med A i godan ro och försökte karva till årets pumpor när kollegan A ringde och frestade med ett spinningpass... Nu var det ca 13-14 ÅR sen jag senast gränslade en spinninghoj så jag hade inte för höga förhoppningar om ett lyckat pass, men med min orutin och antikondition som ursäkt tackade jag ja. Fram med rövkuddebyxan, 3 liter vatten (när det så senast begav sig att jag spann, vill jag bestämt minnas att jag gjorde av med ohemult mycket svett och vatten) samt en rejäl handduk och sen iväg.
Det visade sig vara så vidrigt jämrans drygt som jag sist mindes det, men faktiskt väldigt kul! A är en väldigt inspiratör vad gäller träning och det är både roligt och lärorikt att lägga min träning i hennes starka barm. Nu råkar det vara så att jag vet att det är ett pass varje torsdag kl. 11.. överväger att delta...
Det finns en sak som är bra med vintertid... Och det är endast under ett tillfälle.. I morse när jag vaknade i soffan och jag tänkte gå och lägga mig kollade jag till på klockan och såg att den var 7.45, men eftersom vi inte hade hunnit ställa om den var hon alltså inte mera än 6.45, och då får man faktiskt gå och lägga sig igen... ;) Så det är endast under natten man ändrar till vintertid som det är ok. Men nu när jag sitter här och kollar ut och klockan är 17.00 och det är becksvart ute känner jag hur energin rinner ur mig och det stora, svarta ångesttrollet börjar äta av mig.
Det är tungt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar