Jag försöker ha något att se fram emot.

Jag längtar mig blå efter ljuset! Inte bara små stunder av solljus, utan ett flöde av dagsljus som varar längre än 20 minuter. Den sortens ljus som börjar kunna anas i mars/april.


Nedräkning till den 22 december då det vänder igen. Det är 20 dagar kvar...

 

Den som aldrig smakat på att vara totalt dränerad av energi, lust och ork kommer aldrig att kunna förstå hur det känns i mig just i detta nu.

"Men va fan! Ryck upp dig", hör jag folk säga bakom min rygg och jag vet att det sägs, även om ni inte hörs. Men i ärlighetens namn, tror Du människa som nyss uttalat eller tänkt dessa ord, att jag inget hellre skulle vilja än att vara pigg, glad och mitt vanliga jag igen? Jag längtar efter att inte känna ett tryck över bröstet så fort det börja skymma, vilket det gör redan kl. 1. Tror du verkligen, att jag trivs här nere bland djuphavsfiskarna? Är det verkligen så Du tänker om mig?  

Du tycker att jag tjatar, och det kanske är så... Det kanske precis är så det är. Att jag tjatar. Inte låter mig se det som faktiskt är bra mitt uppe i allt detta. Men om jag kunde det, se allt som kan lyfta mig, skulle jag då må så här? Jag är tacksam för det jag har. På inget sätt är jag otacksam. Men jag klarar just nu inte att vara mer än så...

Jag vet att jag kommer bli pigg och glad igen. Jag vet det! Tills vidare, du medmänniska som bryr Dig och som finns hos mig, stötta upp mig, ge mig lugn och ro. Snart, snart är jag mig själv igen. Det kan jag lova Dig.
____________________________________________________________________

Uppdatering kl. 16.20
Har precis pratat med mina gullvippor i telefon och känner hur hela mitt inre värms upp och ögonen tåras. Vad vore mitt liv utan dessa fantastiska minimänniskor? Åh vad jag känner mig otillräcklig!