Dafuq´?...

Fy tusan.

I lördags kväll började det.. Klia i halsen och en allmän känsla av att något inte alls var som det skulle. Mycket riktigt. I söndags morse så var det inte som det skulle. Nån hade under natten hällt grus och sand i min hals och huvudet var åtta storlekar större. Ingen mössa hade passat, det säger jag bara! Detta helt utan åverkan av alkohol utan bara en nedrans bacill! Förresten, alkohol.. minns inte sist jag konsumerade det. Jag kan inte säga att jag saknar det så hiskeligt heller..
Det blev i alla fall ingen träning för mig helt enkelt. Men jag tänkte inte avboka måndagens träning och heller inte tisdagens. Möjligheten till något mirakulöst tillfrisknande fanns nu...trodde jag i alla fall. Nu är verkligheten och den pseudoverkligheten som jag tycks bo i väldigt väl fjärmade från varandra. Det är vattentäta skott och inget kommer emellan. De connectar inte riktigt med varandra så att säga.
Alltså. Ingen träning för mig. Punkt.
Fan.

När min kropp står i träda och är förvägrad att träna så reagerar den med smärta. En fjösig smärta måhända om man skulle sätta den i paritet med de som verkligen lider, men, med mina mått mätt, och den kropp jag lever i till vardags och inte är van att ha ont på så sätt, så är det något som känns och hindrar mig i det dagliga livet. Det gör mig uppmärksam på kroppsdelar som jag anser bara ska finnas där och fungera och också har gjort så under en överskådlig tid. Alltså funktionella. Inget större kräver jag. MEN! I kölvattnet av denna förkylning kommer nu krämpor som jag anser är helt förkastliga. Bröstryggen gör ont, knäna gör ont och höften spökar..
När jag tränar känner jag noll och intet utan allt bara hänger med så fint. Ja, utom axeln då. Men det kan man ju se som en förvärvad "skada" och inte värd någon vidare uppmärksamhet dessutom. Jag vill ogärna använda mig av ordet "skada". Det låter så hårt och kallt.. nästan smutsigt.. Usch!
Jag törs knappt säga det, men den börjar kännas bättre...

Som lök på laxen är det ju så att humöret hänger på också, denna våg av misströstan och vanmakt. Steget är inte lång till att jag börjar känna avundsjuka. Detta äckliga tillsånd. Mm, man är inte helt go´och tas med. Eller ja, omgivningen märker egentligen inte av något nämnvärt, men jag själv simmar i ett gyttjebad i hjärnan. Rätt frustrerad må jag säga.

Vad vill jag då säga med detta? Jo! Jag vill vara frisk nu!

Tack för mig.