Update

Denna blogg är nu flyttad till https://imorgonsol.wordpress.com/ istället. Vi ses kanske där? 😘

Äntligen!!

Som jag har väntat! Mitt mål är uppnått i rycket.

Jädrar så gött!

Nu får jag se vart jag tänker ta vägen med min träning. Om det blir en utveckling av tyngdlyftningen eller om jag ska fokusera på crossfit istället och vart jag ska förlägga den i så fall...

Shivers...

Ja jäklar ja!

Min sista paragraf är skriven för kultur- och fritidsnämnden.
Jag inledde med §38/2008 och avslutade med § 79/2017.
Tack! 9 år fick vara nog.


Jag tror att jag har missat max fem sammanträden under alla dessa år och inget av dessa jag varit på har fanimej varit sig likt. Dagordningen ser enkel och lätt ut, men politiker är allt annat än enkla och lätta så det brukar bli diverse krumsprång, omformuleringar på redan noterade yrkanden, ajourneringar, voteringar, extra ärenden, divergerande åsikter som inte kan mötas och en smula vilda västern, faktiskt rätt jäkla duktigt med vilda västern under en period. Precis när jag tänker att "nu har jag koll" så kommer någon politiker med en åsikt eller önskan och som i ett trollslag är allt jag trodde var solklart omkullkastat. Om jag inte missminner mig så har jag varit med om inte mindre än tre politiska omorganisationer och också en del förvaltnings- och tjänstemannamässiga organisationer, men också i hela Salas koncern vad jag tror är vid två tillfällen. Byte av ärendehanteringssystem som också bidragit till att stimma till i rutinerna. Diverse omdebatterade tidningsskriverier om bristande chefskap, dock inte om min chef som jag till dags dato lätt kan benämna som den bästa chef jag har haft.

Nu väntar nya system, ny chef och arbetskamrater  och problemlösningar i en hela annan organisation.

26 arbetsdagar kvar....

Inte ett öga var torrt..

I allafall varken mina eller lillasysters.. Jisses vad tösen grät! Hon höll tätt ända fram tills rektorn började prata och bekräfta att alla elever i årskurs 6 faktiskt skulle sluta mellanstadiet, börja ny skola, skiljas från sina skolkamrater och gå från att vara störst på skolan till att med stapplande steg börja i sjuan. När jag såg att vippan började gråta kunde jag inte hålla emot. Mammahjärtat ömmar och jag vill bara springa fram och hålla om henne och inte utsätta henne för det som gör henne ledsen. Nu funkar det inte så... Motgång föder utveckling sägs det.

Stora tårar och många kramar. Min vackra flicka 💟

Frisyrer, mascaror och piffade tjejer.... Efteråt såg ingen ut som de gjorde innan de gick in i kyrkan.

Varje år är det samma historia. Jag slås över hur stora barn jag har... Nu har jag inget barn kvar i mellanstadiet utan bägge två går på högstadiet. Klyschor, men jag hänger faktiskt inte med! De växer och blir så stora så fort! Modern är inte alls redo för det här.

Jag var med mina nuvarande arbetskamrater till Norrängens Alpacka igår och blev lite inspirerad av dessa balla djur och frågade ovanstående dotter om hon eventuellt kunde tänka sig ett besök där under sommaren och jag var beredd på att bemötas av ett svavelosande "NÄÄÄJJJJEEEEHH", men fakiskt var hon på och jag planerar alltså få in ett sådant besök under semestern.

Alpackan Molly. 

Mina arbetskamrater... SOM jag kommer sakna dom! Jag tror inte man kan ha samma flax som jag har haft under dessa år att faktiskt ha 15-talet med personer omkring mig på jobbet som jag tycker så mycket om. Det är ett once in a lifetime moment och jag är helt övertygad om att jag kommer gråta när jag kliver ut från jobbet för sista gången. 

Nytt liv börjar och det kommer bli så roligt, så spännande och så intressant. Att släppa arbetsuppgifterna jag har idag kommer inte vara några som helst probs, men att mina kollegor, det kommer göra ont. Mycket ont.....

Imorgon är det dags för storasyster att sluta i åttan... Vad sjutton är det som händer här!! Mina barn är inga små bebisar längre! Förvisso anser jag att det är är mycket bekvämt med stora och självständiga barn, men jag vill ju ha deras mjuka kinder,  känna deras andning mot min hud, små knubbiga armar runt min hals och trötta kroppar i min famn. Men samtidigt trivs jag med att de kan ombesörja både mat och hygien på egen hand (under viss påtryckning bör tilläggas)... Det är en inre strid, det är det, det kommer jag inte ifrån. 

Nya brillor dessutom... Det blir säkert jättebra, men just nu känns det förjävligt. Jag är yr i bollen och har svinsvårt för att lära mig leva bakom dessa glas. 

Lite sömn på det här så kommer det säkert att reda upp sig.

Jag har flugit under radarn så länge...

...och jag hade kunnat flyga ett tag till, men jag känner att jag kanske vill träda fram och visa att jag kan bara jag vill. Inte för att jag behöver.
De är inför lilla tösens skolavslutning. Jag kan fortfarande inte begripa och ta till mig att hon börjar i högstadiet till hösten. Jag har två tonåringar..... Obegripligt. Totalt!

Storasyster har varit hemma med ögonLOCKSinflammation i veckan. En helt ny upplevelse, men inte alls att förringa. Stackars tösen har haft det skitjobbigt med klibbiga o kliande sår runt ögat och svullet ögonlock.. Nu börjar vi kunna se ljuset i tunneln och tack och lov för det då det nästa vecka är skolavslutning.

Lillasyster är på klassresa och hittills har bara en blivit kräksjuk och en har skickats till akuten. Det är cirka ett dygn kvar av deras vistelse så jag håller hoppet uppe att resterande 7 elever håller sig på benen... Men annars verkar de har vansinnigt roligt för jag hör inget av tösen vilket jag tycker vittnar om att hon banne mig inte har tid för nåt chit chat med sin moder.

Hur många ljud...

På min arbetsplats trivs jag. Jag gillar mitt rum, trots sina fula färger. Under en period har jag haft min dörr stängd, bara för att stänga ute alla ljud som stör, men jag har förstått att mina kollegor inte tycker att det är så trevligt. I mångt och mycket kan jag förstå deras reaktion så jag har försökt att blidka dom och hålla passagen fri för den som så önskar. Men jag känner här jag sitter nu att jag hör alla ljud...a l l a...och det är påtagligt jobbigt faktiskt.
Men vilka ljud är det då som stör mig då?

• Fläkten
• Kopiatorn inne på repro
• Nån ordnar med disken i köket
• Nån åker hiss
• Chefen pratar med några kollegor i korridoren
• Telefonen hos en annan kollega ringer
• Nån lyssnar på musik
• Kollegorna går i korridoren
• En tredje person pratar i telefon
• Nån kör papper i dokumentförstöraren
• Mikrovågsugnen signalerar "färdig mat"
• Nån bläddrar i en tidning
• Dörrar öppnas och stängs
• Nycklar som hänger i någons bälte slår mot varandra när vederbörande går i korridoren
• Papper bläddras i på någons arbetsrum
• Några personer skrattar mitt i ett samtal
• Kopiatorn signalerar "pappersstopp"

Detta är bara ljuden inomhus, på min arbetsplats. Sen tillkommer alla ljud som finns utanför på gatan, i världen utanför dessa väggar. De märks också, på flera sätt än bara audiellt.

Det här i alla fall helt normala ljud på en arbetsplats, jag är väl medveten om det, mycket väl medveten ska sägas. Jag gnäller inte, jag bara reflekterar.
Ljud som egentligen inte alls är störande, men som i min hjärna tar upp enorma mängder verksamhet för att identifiera och hantera och helt i onödan. Det blir overload... Det som för en "vanlig" människa är en ljudmatta som går att sortera bort blir för mig något som jag hela tiden "hör" och avbryter mig i det jag för tillfället håller på med då jag återigen måste registrera, även om det är ett ljud som jag hörde för en halv minut sedan.




Jag måste faktiskt stänga dörren igen. Inte för att vara otrevlig och stänga folk ute, men för att min hjärna ska få ro att jobba. Jag är fortfarande glad och hjälpsam och vill vara en del i allas arbetsdag för att göra den lite bättre. Men bli inte stött för att jag stänger dörren...snälla...

Det ska bli intressant och se hur jag kommer trivas i mitt nya rum på min nya arbetsplats... Lite nervös är jag allt och inte bara för att vänja mig vid alla nya ljud. Allt är läskigt! Men det är bara att hoppa.

Det tog lång tid, det gjorde det verkligen

Sara, 18 år, åkte med bilen till tandvården i Avesta och satte i ett tandsmycke. Ett litet guldhjärta. Sara frågade hur lång tid ett sådant här smycke kan sitta och fick svaret att "en bekant hade det i 8 år" Då lät det som en oerhört lång tid. Vid den tidpunkten skulle ju jag vara 26 år! GALET lång tid framåt! Men det skulle ta längre tid ändå..
I förrgår kväll satt jag i soffan och kände med tungan på tanden att något inte var som det brukar. Tanken slog mig att det kanske var hjärtat som nu till slut ramlat bort men samtidigt så var det en så absurd tanke. Jag hade ju haft det så länge, varför skulle det släppa nu?! Idiotiskt.
Men mycket riktigt. Det var mitt hjärta som släppt men för ca 400:- så kan man säga att jag fick valuta för pengarna. Jag är nu svindlande nära 39 år istället för förväntade 26...
En liten kris är det, en identitetskris... Jag är ju van att ha det där. Som en liten stressrelief att låta tungspetsen känna över ytan. Det är också något som jag vant mig vid att ha där när jag ser mig själv i spegeln. Nu känns det lite naket och tomt 😞

Jag ska nog önska mig ett nytt tandsmycke i födelsedagspresent....faktiskt.... Pappa vägrar bidra till att finansiera en ny tatuering, men ett litet tandsmycke kanske inte är så hemskt. Men jag önskar mig en grillpanna också. Prioriteringar, som Mamma säger. Jag önskar mig alltså ett nytt tandsmycke.

Översta raden, tredje från vänster. Fast femte raden, andra bilden också...👌 Men en sol hade ju varit det bästa.

Woop woop

Det känns jävligt gött, det gör det! 👍🏼

Krasst konstaterande med förra inlägget som grund..

Storasyster sitter vid frukostbordet med gamnacken och försöker få liv i sin unga kropp när hon hastigt utbrister:
-Mamma, nu börjar blommorna som jag tog in igår lukta kiss...


Som med livet i övrigt, lyckan varar inte för evigt. Men jag kan ta in nya blommor idag och ges möjligheten och få väldoft i lägenheten igen... Eller nej, fel av mig, jag menar givetvis att tösen får ta in nya blomster.... 😉