Det tog lång tid, det gjorde det verkligen

Sara, 18 år, åkte med bilen till tandvården i Avesta och satte i ett tandsmycke. Ett litet guldhjärta. Sara frågade hur lång tid ett sådant här smycke kan sitta och fick svaret att "en bekant hade det i 8 år" Då lät det som en oerhört lång tid. Vid den tidpunkten skulle ju jag vara 26 år! GALET lång tid framåt! Men det skulle ta längre tid ändå..
I förrgår kväll satt jag i soffan och kände med tungan på tanden att något inte var som det brukar. Tanken slog mig att det kanske var hjärtat som nu till slut ramlat bort men samtidigt så var det en så absurd tanke. Jag hade ju haft det så länge, varför skulle det släppa nu?! Idiotiskt.
Men mycket riktigt. Det var mitt hjärta som släppt men för ca 400:- så kan man säga att jag fick valuta för pengarna. Jag är nu svindlande nära 39 år istället för förväntade 26...
En liten kris är det, en identitetskris... Jag är ju van att ha det där. Som en liten stressrelief att låta tungspetsen känna över ytan. Det är också något som jag vant mig vid att ha där när jag ser mig själv i spegeln. Nu känns det lite naket och tomt 😞

Jag ska nog önska mig ett nytt tandsmycke i födelsedagspresent....faktiskt.... Pappa vägrar bidra till att finansiera en ny tatuering, men ett litet tandsmycke kanske inte är så hemskt. Men jag önskar mig en grillpanna också. Prioriteringar, som Mamma säger. Jag önskar mig alltså ett nytt tandsmycke.

Översta raden, tredje från vänster. Fast femte raden, andra bilden också...👌 Men en sol hade ju varit det bästa.