Inte ett öga var torrt..

I allafall varken mina eller lillasysters.. Jisses vad tösen grät! Hon höll tätt ända fram tills rektorn började prata och bekräfta att alla elever i årskurs 6 faktiskt skulle sluta mellanstadiet, börja ny skola, skiljas från sina skolkamrater och gå från att vara störst på skolan till att med stapplande steg börja i sjuan. När jag såg att vippan började gråta kunde jag inte hålla emot. Mammahjärtat ömmar och jag vill bara springa fram och hålla om henne och inte utsätta henne för det som gör henne ledsen. Nu funkar det inte så... Motgång föder utveckling sägs det.

Stora tårar och många kramar. Min vackra flicka 💟

Frisyrer, mascaror och piffade tjejer.... Efteråt såg ingen ut som de gjorde innan de gick in i kyrkan.

Varje år är det samma historia. Jag slås över hur stora barn jag har... Nu har jag inget barn kvar i mellanstadiet utan bägge två går på högstadiet. Klyschor, men jag hänger faktiskt inte med! De växer och blir så stora så fort! Modern är inte alls redo för det här.

Jag var med mina nuvarande arbetskamrater till Norrängens Alpacka igår och blev lite inspirerad av dessa balla djur och frågade ovanstående dotter om hon eventuellt kunde tänka sig ett besök där under sommaren och jag var beredd på att bemötas av ett svavelosande "NÄÄÄJJJJEEEEHH", men fakiskt var hon på och jag planerar alltså få in ett sådant besök under semestern.

Alpackan Molly. 

Mina arbetskamrater... SOM jag kommer sakna dom! Jag tror inte man kan ha samma flax som jag har haft under dessa år att faktiskt ha 15-talet med personer omkring mig på jobbet som jag tycker så mycket om. Det är ett once in a lifetime moment och jag är helt övertygad om att jag kommer gråta när jag kliver ut från jobbet för sista gången. 

Nytt liv börjar och det kommer bli så roligt, så spännande och så intressant. Att släppa arbetsuppgifterna jag har idag kommer inte vara några som helst probs, men att mina kollegor, det kommer göra ont. Mycket ont.....

Imorgon är det dags för storasyster att sluta i åttan... Vad sjutton är det som händer här!! Mina barn är inga små bebisar längre! Förvisso anser jag att det är är mycket bekvämt med stora och självständiga barn, men jag vill ju ha deras mjuka kinder,  känna deras andning mot min hud, små knubbiga armar runt min hals och trötta kroppar i min famn. Men samtidigt trivs jag med att de kan ombesörja både mat och hygien på egen hand (under viss påtryckning bör tilläggas)... Det är en inre strid, det är det, det kommer jag inte ifrån. 

Nya brillor dessutom... Det blir säkert jättebra, men just nu känns det förjävligt. Jag är yr i bollen och har svinsvårt för att lära mig leva bakom dessa glas. 

Lite sömn på det här så kommer det säkert att reda upp sig.