Fredagens begivenheter gjorde sig påminda i morse. Rent fysiskt alltså...
Det märks att denna Zingo-ända inte setat på en häst på läänge och att dessa ben inte har använt sig av vissa muskler på lika länge. Av andra skäl än nyss nämnda var jag i behov av en ipren på förmiddagskvisten. När denna släppte, kändes livet lite mera tungpromenerat... Benen är tunga och olydiga. De hänger liksom inte med!
Igår afton längtade jag tillbaka upp i sadeln, men med facit i hand märker jag att min min lekamen behöver tid på sig att läka.
Mjuka soffor går bra, hårda köksstolar lätt plågsamt... hehe... Med detta, egna och högst välgrundat citat som grund, beslutar jag att göra som jag säger åt mig. Soffan är inbjudande, jag tänker inte låta den vänta på sig!
Nämen!! Det stod ett glas vin på bordet...!! Joy, joy, joy, oh what a joy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar