E har talat om att de skulle hoppa idag, men jag har förskjutit den tanken o tänkt på den som ogörlig. Herregud, flickan har ridit färre gånger än vad hon har fingrar!
Hindren är inte höga alls. Men de är avsevärt mycket högre än vad som tidigare är tillryggalagt i min lilla flickas liv. Höga hinder...framför allt HÅRDA hinder...med ganska hög fallhöjd... Idag är första gången hon står i fältsits eller vad det nu heter, så att ens tänka tanken på kombinationen fatta galopp-styra-stå i fältsits-hålla balansen-korta tyglarna-koncentrera sig, gör att jag känner nackhåren resa sig. Jag kommer på mig själv att verkligen fokusera på att inte skrika om det faktum skulle uppstå att hon åker i backen. I huvudet har jag redan mentalt snitslat den snabbaste vägen ner till henne om det skulle bli aktuellt med en Mammas tröst.
Allt detta förgäves!
Flickan susar över hindren o jag känner hur bröstkorgen häver sig av stolthet!
Min fina gullvippa hoppar!...o jag har återigen upprättat en onödig plan...
Gudars så skönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar