Blir snudd på poetisk när jag begrundar min historia. Lite patetiskt att kalla mina år på jorden som "historia", men i brist på bättre ord väljer jag att använda detta uttryck.
Anyway!
Känns det som jag? Poesin menar jag... Näppeligen, men det kanske handlar om personlig utveckling? Jag har levt i tron att jag är en person men nu börjar det ena efter det andra framträda. Det handlar nog inte så mycket om att bli en annan person. Snarare om att se sig i annan dager. Aaaningens klarare i facetterna. I bästa fall...
Jobbigt? Absolut. Nyttigt? Absolut! Skrämmande? OM!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar