Hur upprätthåller man sin värdighet som svårt sjuk? Som döende..
Hur klamrar man sig fast vid den absolut sista orken man kan uppbringa? Den orken som inte finns vid andra tillfällen... Den absolut sista droppen liv och energi. När vet man att det enda som finns kvar är reserven?
Hur mäktar man med att veta att saker har ett slut? Att ens person har ett konkret bevis på att det tar slut inom en snar framtid. Det definitiva slutet. Att sjukdomen gör slut på en. Förtär o förtvinar...förstör...
Hur säger man hej då?... Om man inte gör det, kan man som kvarlämnad säga hej då i efterhand..?
Jag förbannar sjukvården, samtidigt som jag högaktar de som tar sitt arbete inom sagda område på dödligt allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar