Man blir ödmjuk inför sin existens. Skrämd och upplyft. Klokt vist och ärligt.
Jag kan verkligen rekommendera denna bok "Om det bara var jag" av Tina Jansson, syster till en av mina bästa vänner.
Till en början tror man kanske att det är en vanlig sorgknäppt historia. Förvisso är det väldigt mycket sorg på sätt och vis, men det är en så skön syn på sitt liv, sin situation med diagnosen ALS att man kan inte annat än le åt vissa "inlägg", analyser och tankebanor. Somliga inlägg ler jag inte alls åt utan känner en klump i magen. Jag har förmånen att ha ett exemplar av denna underbara bok, och jag läste den i ett svep idag. Tack bästa E!
Det finns så mycket sjukdomar. Under en period i livet känns alla åkommor så fjärran. ALS, sjögrens syndrom, alzheimer, parkinson, cancer....
Cancer...
Så kommer det en tid när den ena efter den andra utvecklar något som kräver massor av tid och energi...
...och i vissa fall även liv...
Jag sörjer oerhört en släkting just i detta nu.
Ett tag trodde jag verkligen på att hon skulle ro detta i land, att hon skulle klara det och bli frisk. Och det kanske hon hade gjort, om cancern hade blivit upptäckt i tid. Men det var alldelens för många faktorer som smälte samman och bildade en olöslig knut.
Hon har, i sanning, kämpat tappert. Hennes familj har kämpat oerhört tappert och jag känner en oerhörd vördnad för dom alla.
Under hela min uppväxt har hon funnits där i periferin. Så självklar! Moster G... Lukten i deras hus. hennes dialekt, hennes kläder... Nu är hon på väg bort och det är definitivt. Men för den sakens skull kan jag inte acceptera det.
Varför tar man saker så lätt? Så självklart och osårbart! Idiotiskt!!
Inget är självklart och inget är osårbart, men man vill så gärna tänka så... Jag säger "man" men menar givetvis "jag". Men jag tror däremot inte att jag är ensam om den tanken...?
Jag måste börja försöka uppskatta det som är värt något.
Var börjar jag?... Vad är värt något för mig? Måste jag rangordna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar