Jag har ett väldigt explosivt barn. Tänker då på lilla A.
Imorse morrade hon sig ur sängen. Tinade upp efter ett lättare samtal med Fadern. Satte sig o åt frulle o var vid gott humör.. Borstade nötterna o håret. Kollade ett litet tag på fåret Shaun o fnittrade förnöjsamt. Ytterkläder på o vi tog oss ända ner till bilen, SEN var det kört. Att E skulle få sitta fram var så fasansfullt orättvist! Flickebarnet tjöt som besatt så jag är säker på att det hördes ner till skolan. Hon tänkte ICKE, under några som helst omständigheter sätta sig i bilen!!! En stund senare satt hon iallafall, fräsandes o morrandes, i baksätet o brottades med bältet. Bilstolen krånglade också!!
Efter några minuter med en skadeskjuten tiger i baksätet var vi så nere vid skolan. Där slänger hon sig ur bilen, sliter åt sig väskan, smäller igen dörren o vrålar;
-Hej då!!!!!
Ingen kram, ingen puss att sätta på näsan o inget "jag älskar dig, vi ses ikväll". Bara en genomförbannad dam... Allt på grund av att Det var E's tur att sitta i framsätet.
Tålamod, tålamod, tålamod.... Gode Gud, ge mig tålamod!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar