Jag klev upp igår morse o längtade till kvällen. Dagen fortlöpte o helt plötsligt, som helt taget från något okänt låg lilla rådjursögat nedbäddat på altanen i sommarvärmen. Febern steg o steg. Men jag tänkte inte så mycket på vad som komma skulle...
Kvällen kom o damen var nu riktigt risig. Inte ens glass lockade henne. Då är det illa. Flickan bäddades ner o jag lade mig i soffan o chillade lite. Vid två-tiden kommer en gråtande eldsvåda in till mig. Febern gör att hon ser i syner o mår ännu sämre o hon kräver att jag ligger hos henne i hennes säng. Visst, tänker jag. Det kan jag väl. Men efter en halvtimme inser jag att det var en jättedålig idé. Jag svettas som en galen o till på köpet vill katten också göra oss sällskap... Jag lämnar barnet, som nu faktiskt har somnat, o missen o går in till min säng. Jag är gruvligt trött!
Det dröjer inte länge förrän tösen återigen ligger tätt intill mig som en våtservett, fast nu i min säng.
Dessa nätter får mig att tänka tillbaka på spädbarnstiden o den upphackade sömnen som då erbjöds. Att man funkade? Ett fysiologiskt under!
Nu, efter två nätter av tvivelaktig sömnkvalitet känner jag mig lite sliten. Det ska jag erkänna, om än något motvilligt...
En cykevända o core idag kanske kan få mig i balans igen?
1 kommentar:
Finns det något som kan få en i balans är det en cykelvända ;)
Skicka en kommentar