Ett redskap som glöms bort, mitt i all stress är cykeln. Eller prioriteras bort helt enkelt. "Det tar för lång tid" och i vardagslivet i en ordinarie arbetsvecka kan jag nog hålla med om att livet skulle vara svårt att få ihop, just av nyss sagda existens. Men under perioder som den som råder nu, semester, o i stunder av stressens frånvaro är det ett fantastiskt instrument. Den står för transport, nöje, träning o i vissa fall vansinne. Med vansinne menar jag när motvinden är så satans hård att man måste använda sig av växlar i det nedre spannet för att inte bli ursinng. Vansinnet som växer till sig kan om man har svagt sinne o lätt att irriteras över icke påverkbara ting, emellanåt vara så stark att cykel o hela världens existens med tankens makt lätt kan förpassas till Hades rike. Nu gäller ju det inte mig...givetvis, men jag tänker på alla andra stackare ;)
Idag har cykeln,för både mig o resten av min familj , stått för transport/träning, utforskande, transport o nöje samt rent okynnescyklande. Motvinden har understundom varit jävlig, men med musikens makt fördrev jag det värsta vansinnet o kunde växla ner för att ta nya tag samtidigt som jag tog rygg på mannen som fick äran att dra. Förvisso ibland i avstånd som ses som orimliga att dra i, men psykologiskt så drog han.
Idag har cykeln ockå fått mig att inse att vissa avstånd tas på för stort allvar. En mil är inte en big deal för barnen. Ok, det beror ju givetvis på i vilken hastighet den tillryggaläggs. Men en mil tarvar ca timmen, o då har min lilla primadonna inte gnällt en enda gång vilket är STORT!
Cykeln borde användas oftare, o så fort mitt knä beter som folk igen sitter jag på sadeln igen... Eller sitter den kvar? Är lite osäker ibland faktiskt. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar