Nåt nytt så att säga...

Jag kan med all säkerhet säga att det är då rakt inte mina gener som ramlat in i min dotters DNA. Hon har gått sta' o intresserat sig för orientering. Hur tusans böfvlar nu det är möjligt. Men jag uppmuntrar o gläds med henne. 

Kruxet med orientering är att de små gynnarna söker ny terräng. Alltså, de försvårar ytterligare för sig genom att leta efter skitsmå prylar på okänd mark. Det strider mot allt jag tror på. Alltså, måste jag använda karta för att leta på nåt, kan det lika gärna ligga kvar, eller så får en blodhund leta rätt på prylarna...

Anyway. Denna gång skulle gullvippan till Skinnskatteberg o leta sig fram o hela familjen hängde på. Egentligen var det ingen ko på isen av det skälet alls. Jag fick vara utomhus o med gott samvete ligga i solen på gräsmattan, kolla i taxfreekatalogen o invänta tösen. 

Vad som ytterligare imponerade mig var att hon inte bara sprang igenom oländig terräng, alltså det var en ca 900 meter lång sträcka. Backar, åar, kullar, nedfallna träd, broar o annat naturmaterial o mög som låg i hennes väg. Hon hittade också på alla kontroller i rätt ordning!! Detta gjorde hon på under 9 minuter! Hade det varit jag hade de fått sparka igång en helikopter med värmesökare för att hitta på mig.  

Jag är imponerad av lilla rådjursögat o glad att hon sluppit vara kart-analfabet som sin mamma. Yay för lillasyster!!

Vad som ytterligare imponerar mig är storasyster. De hade uttagningar till skolmästerskapen i friidrott idag. Då hennes kedja på cykeln hade fuckat upp tänkte hon att "jag kan ju lika gärna springa till skolan! Då är jag ju uppvärmd o klar!"

Sagt o gjort. Springskorna snörades på, ryggsäcken hängdes på lillasyster o sen kutade hon, 800 meter till skolan... 

Ingen konst alls.