Axeln som bråkar, sinnesnivån som snart når nya lägstanivåer, träning och det allehanda hanteringen av en vardag i mitt liv. Intet nytt under solen.
Det regnar och för varje regndroppe och missad minut av dagsljus förkortas mitt liv med en sekund. Jag smider ränker för hur jag ska som allra lindrigast ska komma undan julens spektakel, men å andra sidan sitter jag här med två ljusstakar som ska upp i fönstret. Men det är nog mer en ljusmässig längtan, inte så mycket julkänsla...
Idag tror jag aldrig att solen gick upp.
Det är så här man känner sig alltså om man lever i en grotta ett helt liv...
 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar