Man känner sig helt ok till lynne o fysik. Kläder sitter bra o det är en viss självsäkerhet som dominerar. Smink hamnar där det ska o förhöjer. Håret gör vad som förväntas.
Sen finns period två.
Så ock' hos mig själv SOM för många andra fruns. Jag vet att Ni finns, medsystrar.
Acne, pösig både fram o bak, kläderna som satt ganska bra tre dagar innan har helt jävla plötsligt o gör så man ser ut som en fläsksvål inlindad i silvertejp, helt plötsligt har benen gått sta' o konverterat till nåt som ser ut att råka ut för sommarens brand o håret är lika omedgörligt att resonera med som en 10-åring jag känner... Var sen sminket hamnar o vilken effekt det har behöver jag inte ens beröra med beskrivningar.
Där står jag. Framför spegeln o undrar hur fan denna skapelse med värdighet kan gå på denna jord o hur jag lättast kommer undan någotsånär smärtfritt.
För någon dag sedan, när jag tyckte att en svart o tight klänning var en bra idé, lika lite tycker jag att ens en sopsäck duger i sociala sammanhang att skyla mig med. En grop, en spade o lite muskelkraft är mer för ändamålet lämpligt.
Dessa dagar när fysiken är med mig så kan jag ibland komma på mig att säga till mig själv.
"Det kommer snart en period då Jabba the Hut är en skönhet i paritet ned mig. Kom ihåg det o bli inte förskräckt!"
Just där o då är jag helt överens med mig själv o nästan ifrågasätter hur galet det kan bli? Det kan ju inte kännas såå jäkla dåligt ändå, jag menar, den här spegelbilden ljuger ju inte.
Här står jag nu o är helt paralyserad över hur i helvete jag ser ut!!
O så har jag mage att kräva av maken att han ska förstå mig..
Asså, jag fattar'n'te...
Hur funkar den kvinnliga hjärnan som kan lura dess värd nåt så kapitalt?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar