Tänk om jag som 16-åring fått höra vad jag som 36-åring hade, vad jag skulle ägna mina dagar åt om 20 år. Bara det faktum att jag har mina två stoltheter i mina döttrar. Bara DET!!! Att jag faktiskt fick så vackra o underbara flickor. Magnifikt när jag tänker på det. Jobb, hus, bil o allt annat lull-lull, det är sekundärt. Hur man reagerar, agerar o får andnöd gentemot denna människa när man inte räcker till. Den bottenlösa kärleken till en människa som ena dagen får en att vilja hoppa framför tåget som i nästa andetag får en att känna en stolthet som sträcker sig utanför o bortom gränser.
Människan är förunderlig.
Jag ville bara säga det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar