Upp och ner liksom...

Allt var ju så bra! Varför blev det så här jävla skitnödigt!?

Dagen igår började klockrent eftersom det ändå var ledig dag. Frukost med vipporna, plock, fix, förberedde middagen, sanering av förstutrappen, tvätt och lite annat mög... när flickorna skulle äta lunch började något obehagligt gro i kroppen. Jag var trött och absolut inte alls hungrig. Jag försökte äta lite, men det tog tvärstopp. Magen betedde sig lite upprört. Inget allvarligt, men den var förbannad, lite som man druckit för mycket PWO innan en tävling. Jag blev i alla fall liggandes i soffan. Vetekudde och fram emot 20-tiden fick lilla rådjursögat göra små snälla smörgåsar till mig. Jag kände mig nu svinhungrig, fast ändå inte.
Middagen blev ett antiklimax. En liten portion och sen soffläge, varm vetekudde igen och somnade till Star Wars, väcktes vid 23-tiden och tog mig in till sängen, nyvärmd vetekudde och somnade gött.
Eftersom jag inte är sjuk så ställde jag ju klockan då det var arbetsdag idag. Jag tänkte ge mig lite sovmorgon så 6.10 bestämde jag mig för att bli uppväckt.
05.20 vaknade jag av världens magknip med påföljande åtgärd, därefter knöt jag ihop mig i sängen igen och tänkte i allsköns ro att "klockan ringer om 50 minuter. Gött! Men ingen klocka ringde och jag vaknade 6.45 istället. Rätt utvilad faktiskt men i lite chock över att försova sig om än ganska harmlöst!
Kom till jobbet precis i tid ändå och blev varse hur pass lite tid jag behöver för egen del att göra mig arbetsfärdig. Morgonen kantades av magknip och ingen matlust alls. Verum hälsofil har tvingats ner och det gick ändå rätt bra. I lunchtid var jag faktiskt ganska hungrig ändå och det tar jag som ett gott tecken. Men denna tröttnad! HerreJesusKristus vad jag är trött! Misstänker att avsaknaden av mat under några timmar från gårdagen gör sitt till att ta ner allmäntillståndet en aning. Det blir dessvärre ingen träning av ikväll och det sörjer jag rätt gruvligt, men jag hade inte kunnat med allt koffein som går att uppbåda, tvinga mig iväg på en helvetes massa boxjumps. Tack gode Gud att det är fredag idag och att jag får dö av i soffan ikväll igen. Maken lagar mat och är alldeles fantastisk. Barnen pysslar om sin lilla mamma med alla medel som finns. Det klappas på kinden, hämtas vatten och gosas lite extra. Mina fantastiska vippor!

Mitten, överst. Där! Aj aj...

Vi hade planerat att åka till Öland i helgen och prova på en långkörning med bilen, men jag är oändligt tacksam att andra planer längre fram gjorde att vi höll oss kvar här i Sala. Rätt värdelöst att vara opasslig på annan ort. IBS, magkatarr eller vad nu detta var så är jag glad att jag är hemmavid.

Let´s face it och sluta hymla. Är man öm i kistan så åtgärdar man det. Så är det bara.

Men, det är fredag och jag är i mina hoods. Min soffa, mitt hus och mina prylar. Mitt bruna hem, men jäklar vad jag trivs däri.