Det har hänt saker i helgen.
Prinsar har gift sig. Jag har tävlat i Kolbäck med världens bästa lag. Jag har haft ett toppenhärligt gäng folk omkring mig. Kroppen har varit snäll med mig och hållit sig hel. Solen har varit fantastisk i sin närvaro. Men.... Magnus Härenstam har gått ur tiden och 17-åriga Lisa Holm har återfunnits död efter en tid som försvunnen.
Jag får lite problem att förhålla mig till alla nivåer av känslor. Vad jag kan känna är tacksamhet och ödmjukhet för att jag ändå har alla mina vänner, min familj och mig själv i samlad trupp. Jag vet var alla är, alla är vid liv och mår (vad jag vet) rätt bra och jag själv mår väldigt bra.
Det är svårt, men jag måste faktiskt vara tacksam över livet. Min familj är viktigast i hela världen, över allt annat och bortom evigheten. Mina vänner är mig så innerligt kära. Jag har ynnesten att få ha dessa människor nära mig.
Tacksamhet. Ja, det är det minsta jag är.
Jag har lidit förluster och jag är fullkomligt skräckslagen att det kommer ske flera gånger framöver. Men fram tills dess vill jag förvalta mina nära.
Jag hoppas att alla som är i min närhet förstår hur vansinnigt viktiga De är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar