Våren har varit piss.. Kallt, blåsigt och regn. Så kommer en strimma av hopp. Hela förra veckan var kalas med sol, värme och bad. Till och med jag badade! Men det bör sägas att det tog tid innan jag kom i drickat. Ingen av mina favoritsysselsättningar direkt, det här med badandet. Jag har som sagt ingen trängtan att kyla ner min kropp. Snarare tvärtom. Värm upp den så mycket det bara går och hoppas på att det funkar utan att få hjärtstopp. Men i alla fall, solat har jag gjort i helgen. Jag har legat som en blöt trasa på gräsmattan vid Hillingen och på altanen vid mitt hus i min iver att få solens strålar att dansa över min hud. Underbart! Barnen har varit glada och ystra och livet har varit så föribannat angenämt! Vi har grillat, skrattat, badat, busat, myst, ätit, kollat på raggarsluskar på Power Meet, käkat glass, dansat till fågelsången, tullat på regler, ätit melon i solen, druckit tunnor med saft och vatten, ätit pizza, ätit sallad från ICA på en filt, nussat (nosat på lilla A´s goa kinder), planterat frön... En helt awesome helg! Längtar så efter semestern nu! Det känns som eoner av tid kvar tills det åter är min tur att för fyra veckor glömma jobb och sånt ansvar. Verkligheten och upplevelsen av verklighet går sällan hand i hand. Så även denna gång.
Men så kommer då måndagen idag, inte semester idag iallafall. Det börjar lite halvlurt med moln men är ändå en schysst temperatur. Linneväder, kommer jag fram till att det är idag. Kommer till jobbet, varmt och kvalmigt på rummet. Linnet känns fortfarande som ett bra val. Öppnar fönstret och det är rätt najs ändå, trots det mulna vädret. Det går en liten tid och temperaturen sjunker ytterligare och jag får lov att stänga fönstret.
Sen öppnar sig domedagens portar och regnet vräker ner. Det finns ingen termometer att ha koll på hur det ligger till med värme eller icke ute, och om linnet fortfarande är en bright idé, men att döma av de som rör sig utanför på gatan med sina jackor, högt uppdragna dragkedjor och kragar känns det inte som att mitt linne är helt i linje med vad som egentligen är lämpligt. Mina sandaler är kanske inte heller helt korrekta och användarvänliga. Röv. Men va fan, det är som det är! Inget att göra åt saken. Sträck på halsen och var värdig, i den mån det nu går om man/jag riskerar att se ut som en akvariefisk efter 2 minuters utomhusvistelse utan paraply och regnjacka.
För övrigt skrider träningen framåt. Jag är inte snabbare, men jag tror att jag är starkare. Men va sjutton, när jag tänker efter så springer jag faktiskt utan att känna att lungorna helt är urballade och att benen är helt ur balans så något torde ändå ha hänt. Det är en mycket, mycket långstam progression, men fasiken, något händer ändå trots allt. Jag har inte ont någonstans där det hindrar mig utan jag mår faktiskt förbaskat bra. Ja, banne mig! Jag mår skitbra! Och snart, snart, mycket snart är det semester också.
En annan pryl också... Lilla A blir 11 år på måndag. Var tar tiden vägen?! Idag skulle jag boka en bussbiljett till de tu och jag sade till damen från bussbolaget att "mina små barn ska åka med bussen till ********, hur funkar det? Det hördes tydligt att damen började skruva på sig och väga sina ord nåt så till den milda grad för att inte förarga mig, men de osagda orden uttalade stumt men tydligt att "vi tycker inte om att ha ansvar för små barn på bussen. Tänk om hur ni vill planera detta". När jag meddelade att vipporna, mina små barn var 11 och 13 så skrattade hon och skrockade "små barn, ja, så särdeles små är de ju inte"... Vaddå?! De är visst små! Mina små, små barn... Sen insåg jag att i jämförelse med vad man i folkmun egentligen menar med "små barn" så kanske jag är benägen att hålla med om att de inte är så särdeles små. Fast för en mamma är barnen små hela livet tror jag. Mer eller mindre. I alla fall för mig i egenskap av mamma...typ... små...
En sjuk grej. Ikväll på träningen är det 2*800 meter löpning och jag är inte helt vansinnigt förbannad över det. Sjukt. Vad håller på att hända med mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar