Jag cyklade, trots att det var på håret att jag inte kom till start. På fredagens kväll när jag kröp till kojs så skrek min kropp "lägg ner, lägg ner! Du ska inte cykla! 3 mils träning på hela inför-säsongen är INTE vettigt"
Den känslan låg väldigt skönt i magen och på lördagsmorgonen kändes det helt vansinnigt. Varför i hela friden skulle jag ställa upp? Kroppen skulle inte ens hålla ihop, cykeln skulle braka och jag skulle köra åt fanders. Det skulle ta alldeles för lång tid och jag skulle bryta samman rent mentalt. Men alla i stugan höll på att ladda för take off och någonstans där bara flöt jag på i strömmen. Inte för egen maskin och jag kom på mig själv att bara flytta prylar från ett ställe till ett annat. Min hjärna var fullt upptagen med att få mig på andra tankar, att förvirra mig så till den grad att jag skulle glömma bort vad jag egentligen var där för. Men maken piskade på mig och fick mig att stå klar på utsatt tid, redo för takeoff.
Det var kallt.
Det var sol.
Det var skönt.
Det var nedförsbacke.
Det var läskigt.
Jag var skräckslagen.
Vad fan hade jag givit mig in på?! Skulle jag vara i skick att cykla 9,4 mil? Inte en chans. Jag blev ju för tusan andfådd i nedförsbacke!
Jag tappade modet och var spak och slak när vi kom till starten. Modet och sinnet sjönk om möjligt ännu mera när alla dessa tusentals supertränade cyklister åkte förbi med ett leende på läpparna. När maken åkte till sitt startled grät jag och kände mig som världens mest ensamma människa. Vad göra? Ensam på ett gigantiskt fält med tränade människor... Jag gjorde det enda rätta.
Jag gick på muggen....
Därefter ringde jag och pratade med E och försökte tanka mod och styrka. Men jag kände mig så liten, mindre än min egen dotter när jag pratade med henne. När hon i alla fall konstaterade att jag kom till starten så frågade hon
-Du ska starta i alla fall? (eftersom jag i veckan inte varit så säker på att jag ens skulle komma dit)
-Ja, jag är här nu så nu blir det väl till att cykla, svarade jag. Jag ringer dig när jag kommer till mål, eller om jag får bryta..
...en stunds tystnad..
-...Men varför skulle DU bryta Mamma? svarade hon smått oförstående och med emfas på DU...
Det fick mig att tänka efter.
Ja, varför i helvete skulle jag bryta? JAG?! Varför skulle inte jag klara att cykla? Befängt! Jag var här. Jag hade betalat för att ställa upp i detta elände så nu är det fanimej dags att cykla också. Och när min egen dotter ifrågasätter varför JAG skulle bryta så kände jag att om E tror att jag klarar det, då ska jag fasiken försöka bevisa för henne att jag faktiskt kan!
Så jag startade. Jag trampade på så gott jag förmådde, med den mycket, mycket knapphändiga cykelträning jag hade i benen.
Det ska jag nu säga, att fy sjutton så jobbigt jag hade det! Visst, jag tog mig igenom. Jag tog mig fram. Men det tog mig 6 timmar 9 minuter och 13 sekunder.
All respekt till de som tar sig dessa 94 kilometer på tre timmar. Bästa man körde på 2:44:35, Alexander Wetterhall och bästa kvinna på 2:57:22, Jennie Stenerhag.
Med all vilja som jag kunnat uppbåda hade jag inte klarat att ta mig fram på fem timmar en gång. Uppförsbackarna var obarmhärtiga. De var långa och tunga. Mina ben klarade inte mjölksyran. Underlaget sand, gräs och grus var mig övermäktigt. Jag muskelcyklade hela skiten med en total avsaknad av både teknik och kondition. Dock låg jag högt i puls ändå, ca 155 slag i minuten i över halva loppet.
Men, vad viktigast var, mina knän och lår höll. Jag fick inga kramper att tala om. Jag kraschade inte, jag kollapsade inte, fick inte punka eller råkade ut för något annat påfrestande utöver det förväntade. Jag är oändligt tacksam att allt höll och jag kunde, med vetskap att jag gjort så gott jag kunde, med de förutsättningar jag givit mig själv, kliva av cykeln och gråta av utmattning i min makes armar.
Vad har jag lärt mig av detta?
Jag är ingen duktig cyklist. Jag är inte ens en cyklist. Jag kommer aldrig ha för avsikt att vilja bli en duktig cyklist av rang heller. Tveksamt om det blir någon CykelVasa 2016.
Jag är en Crossfitta. Visst, jag bryter ihop där med och gråter när det blir för jävla jobbigt, men jag är inte helt utelämnad till skogen och mina egna hjärntroll som faktiskt emellanåt inte är så särdeles hjälpsamma...faktiskt.
Och mina barn. Mina älskade döttrar. Det var dessa två som fick mig att hålla mig på rätt spår. Den lilla frasen som E sade till mig "varför skulle DU bryta Mamma?". Hade jag fått en krona för varje gång jag tänkte de orden där i spåret så hade jag varit rik nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar