Jag försöker vara positiv o se till Mammas erövrade svårigheter, men jag sitter fast i mig själv, i mitt inre. Jag kan inte förmå mig själv att komma till en acceptans för hur situationen ser ut.
När sen en nyans o en grad av saknad o insikt, i att Mamma faktiskt verkligen har tappat vissa funktioner, hörs i Pappas röst så rämnar min så bräckliga grund jag står på. Jag vill krama Pappa. Jag vill krama bort allt dåligt o göra allt bra igen. Jag vill somna för att sen vakna upp o inse att allt bara var ytterligare en hemsk dröm.
Idag berättade jag på jobbet vad som hänt, bara för att mina arbetskamrater inte ska tro att jag gått o vispat till i mössan på mig själv. För jag känner att min delaktighet i samtal inte är samma som tidigare så nog tusan är också jag förändrad. Innan jag sade något så samlade jag mod o kände att "ja, det kommer gå! Jag kan bara meddela varför jag ter mig lite eljest o inga tårar kommer att rulla!"
Så säker jag var!
Fan va dåligt det gick.
En veckas bearbetning var inte tillräcklig skulle det visa sig.
Givetvis började jag gråta.... Som en liten skolflicka.
Nu vet dom varför jag är lite svår o stänger in mig på rummet, men varför kunde jag inte bestämma över mina egna tårar! Jag KAN ju prata om händelsen utan att gråta, varför inte idag?
Imorgon har det sagts att Mamma opererar bort den där förbannade förträngningen i halskärlet. Måtte det nu bli av!! Det har dröjt länge nog nu.
Jag vet att det kommer ske, men just nu undrar jag om jag nånsin kommer uppleva den här innerliga känslan av lycka igen. För jag vet nämligen också att detta bara är en försmak av vad som komma skall.
Jag är inte redo.
1 kommentar:
Tårar.
<3
Skicka en kommentar