Julen har varit fin. Jag har varit ledig, det har varit snöfritt och fint.
Julaftonen var fin. Gott sällskap, glada barn och trevligt sällskap. Julklapparna uppskattades och oron jag känt innan var obefogad. Bägge töser gladdes omåttligt åt allt.
Nyår var fint. God mat och gott sällskap
Jag har tränat och förkylningen försvann och gjorde att jag kunde känna att jag hade bra tryck i musklerna. Rodde min första mil den 2 januari och det tog mig ca 50 minuter...eller 48 minuter för att vara lite mera korrekt..
Barnen har varit lediga och trivts väldigt bra med det. Sista två dagarna innan helgen så var de hos Mormor och Morfar när jag och maken jobbade. Allt flöt på fint. Det kändes som att 2016 inletts på allra bästa vis.
Långa sovmorgnar och sen frukost. Precis som alla i familjen behövt.
Men... i söndags förbyttes den sköna sena frukosten mot oro och panikkänslor.
Pappa ringde och sade "du behöver komma hit. Mamma är inte som hon ska. Armen hänger inte med riktigt"...
Först så trodde jag att det berodde på att hon haft så ont och att armen var domnad av värken och medicineringen. Men det skulle visa sig att jag hade fel..
Pappa ringde 1177 och det beställdes omedelbart en ambulans till Mamma. När jag kom hem till dom stod Pappa i tv-rummet, lätt chockad och apatisk. Jag gav honom en hård kram, som bara en dotter som har en chockad Pappa och en sjuk Mamma kan göra och kände hur mitt hjärta brann innanför bröstbenet.
Jag gick upp på övervåningen och där satt Mamma i en fåtölj med två ambulansmän vid sina fötter. Mamma såg helt förvirrad ut och ögonen var uppspärrade samtidigt som de visade ett bedrövat uttryck.
Vid Gud vad jag fick kämpa för att hålla tårarna kvar innanför ögonen, men hela min existens vrålade och skrek att detta inte fick vara sant!! Min Mamma ska nämligen inte se ut på detta sätt! Hon ska inte se helt vild ut i håret. Det ska inte hänga rakt ner från hennes huvud det är alltid uppsatt i en fint slarvig knut med genomskinliga hårklämmor och mörkbruna hårnålar. Hennes ansikte ska inte hänga på vänstersidan. Det ska vara avslappnat och hennes ögonfransar ska ha några svarta strån, målat med Lancômes mascara. Sannerligen ska inte hennes arm vara slapp heller! Den ska ha styrka och hennes hand ska vara mjuk och smidig. Inte som en löst hängande köttbit från hennes axel. Visserligen kunde hon gå fortfarande, men att ha henne gå ensam i trappen hemma kändes som en vansinnesgärning.
Pappa och jag åkte efter ambulansen som körde Mamma till akuten. Där blev vi sittandes... EKG kopplades och nålar stacks i henne. Allt Mamma kunde säga var "ja ja" eller "nej nej" Hon låg där på britsen och hennes uttryck i ögonen kommer alltid att följa med mig. Så rädd, så uppgiven, så ledsen, så utlämnad... Fasa. Ren och skär fasa.
Läkaren konstaterade att Mamma fått en stroke. Vilket man egentligen inte hade behövt vara en legitimerad läkare för att förstå, men för att det ska komma på papper så måste det visst vara en förståsigpåare som sätter denna diagnos.
Efter sex timmar fick Mamma äntligen komma upp på avdelningen. Men att se henne försöka äta med hennes förlamade hand var så fruktansvärt. Hon försökte, herregud vad hon försökte. Att få gaffeln att sitta fast i hennes trasiga hand. Att överhuvudtaget få grepp om gaffeln och att föra upp handen till tallriken.. Hennes blick när hon insåg att det inte skulle gå. Det gjorde så ont att se henne såhär och det gör ont att tänka sig att detta kan vara är ett permanent tillstånd.
Otroligt vad ens föräldrar kan åldras snabbt. Jag såg så många likheter med min Mormor i Mamma. Jag kan för evigt vara övertygad att min Mormor verkligen var Mammas Mamma.
För att inte tala om hur jag själv känner att jag åldrades på ett ögonblick. Dels så förde jag Mammas talan, men också Pappas till viss del. Pappa är långt ifrån okunnig och ovetandes, men att finnas där som stöd för honom kändes lika viktigt för mig. Saker inte Pappa har koll på när läkaren ställer frågor och att dessutom bara finnas där när han behövde prata, att låta honom låta tankarna och funderingar landa någon annanstans än bara ut i tomma luften där de lika snabbt försvinner, utan att låta honom fundera vidare, styra tillbaka honom när funderingarna spårar. Att ge honom rätt ord när hans egna inte räckte till. Tanken att lämna honom ensam i den stunden var totalt obefintlig.
Nu har det visat sig att Mamma har en förträngning på 90 % i vänster halskärl och att det kan vara det som ställer till problemen. Att inte hjärnan syresätts ordentligt. De kan inte se någon blödning på röntgen och om det är bra eller dåligt törs jag inte säga ännu. Men om det är bra att under en längre tid inte ha full syresättning i hjärnan, för det går inte på en natt att becka igen blodkärlen, eller om en regelrätt stroke, där hjärnan under kanske några timmar står helt utan syre och att symptomen är tydliga och påtagliga är bättre och att man kommer under vård så fort som bara möjligt och att inte som Mamma, ligga hela lördagen med diffusa symptom för att Pappa ska fatta misstanke först på söndagens förmiddag. Jag vet inte. Jag har ingen aning. Att gå ovetandes är fasansfullt. Frågor kommer och när man träffar någon läkare eller sköterska som vet något så glömmer man just DEN frågan.
Igår när vi hälsade på henne så kunde hon uttrycka sig något bättre, även om det fortfarande var påtagligt påfrestande för henne att prata och hitta orden. Det ger mig en nyans av hopp. Sköterskan sade att eftersom de sett förbättringar på Mamma så valde de att göra ingreppet i halskärlet. Det måste vara bra. Det MÅSTE!
Nu vill jag att Mamma ska vara så pigg och frisk som hon efter förutsättningarna kan vara. Skit samma om armen hänger och om ansiktet inte är som tidigare, men jag ber verkligen för att Mamma får tillbaka talet. Snälla, snälla, snälla! Låt Mamma få ha möjligheten att uttrycka sig med ord igen. Ord hon hittar orden direkt och kan få fram dessa till sin omgivning. Låt oss återigen förstå vad hon vill ha sagt. Att få talet berövat sig är att få en del av ens identitet utraderad.
Operation idag, tisdag 12/1 2016. Snälla, låt allt löpa väl ut! Mamma behöver inte det här också ovanpå allt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar