Initialt så slog alla system tvärnit bara av tanken att ta mig 3 km på lördag, springandes. Med R jagandes i hasorna och med känslan av att misslyckas. Men jag ska verkligen ge allt jag har, allt jag är kapabel till att ta fram från mitt inre. Någonstans inser jag att jag kan inte gå igenom livet och bara hata löpningen. Den kommer liksom inte att försvinna, lika lite som jag önskar att idioter och räkningar försvinner.... Jag behöver inte springa ett Marathon i alla fall.
Jag kan inte blunda längre och vägra. Jag ska nu ta tjuren vid hornen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar