Vad kommer hända?

Vad kommer hända under 2017?

Frågan är inte alldeles ovidkommande o oväntad med tanke på vad som har hänt under 2016.
I lördags väcktes iallfall en möjlig plan om att 2017 kan komma till och bli året då jag ikläder mig trikåer och stegar upp på ett tyngdlyftarflak och är drillad till tänderna i "ryck" och "stöt". Det kan bli riktigt roligt faktiskt! Återstår att se om det blir av, men iallfall, tanken är väckt och vem vet? Kan året 2017 bli året då jag stöter +80 kilo och kanske kommer upp i 60 kilo i ryck? Vore ballt! Med tanke på att jag är senior, eller om det är veteran jag är, så kanske det kan finnas möjlighet för mig att skönja framgång? Håller tummarna.

I februari är det Crossfittävling i Halmstad och den andra tävlingen som individuell. Den första räknar jag inte ens en gång, när jag, novis upp till tänderna, ställde upp på MK Open 2014 när jag hade tränat CF i ca tre månader. Så sopsist som jag kom då var ett förnedrande nederlag och vad jag hade där att göra ens en gång kan jag fortfarande ifrågasätta. Men å andra sidan så var det att på riktigt riva av plåstret till CF-Sveriges utbud. Inget, jag menar absolut i n g e t kan få mig att lida samma ass-smash som den helgen. Så mycket pisk, smörj och förnedring tror jag aldrig att jag kommer behöva erfara en gång till vad gäller CF-tävlingar. Däremot har jag blivit rätt ödmjuk inför vad som väntar och jag anser nog mig själv kunna entusiasmera andra som står inför tvivlet att tävla eller inte..

Jag hoppas kunna utveckla mitt coachande i boxen också. Bli ännu bättre. Mera trygg och säker. Dessutom hoppas jag kunna förfina och tweeka mina spellistor. Trivialt kan tyckas, men ändå en beståndsdel i mig. Dessa har legat på hyllan en längre tid. De fylls på, men är inte direkt dynamiska...

Mina vänner!
2016 har varit ett år som jag har dragit mig undan och slickat mina sår. Jag har börjat växa på nytt och under 2017 hoppas jag att Sara 2.0 kan ta ytterligare kliv framåt. Under det sista halvåret som har passerat har jag befunnit mig med näsan ovan vattenytan, men med ett enormt behov av att vara ensam och läka ihop och jag har inte haft någon lust till några större sociala sammanhang.
Jag har inte glömt någon av Er, jag har bara försökt att hålla ihop mig själv. Som sagt, den sista halvan av 2016 har varit rätt turbulent och skiftningarna har varit ett mycket skiftande spektra. Det har inte bara omfattat mig själv, utan även barnen. Men också deras far som jag inte längre bor tillsammans med, men som jag hoppas kommer utveckla en annan, en bättre relation än vad vi har haft det senaste året. En helt ny relation där han och jag mår bra vid sidan av varandra och inte som ett par, inte som man och hustru och inte heller som boende under samma tak, utan som två personer med gemensamma barn som tycker mycket om varandra men vars syfte var att skapa två underbara liv i våra så högt älskade töser, men därefter var det inte längre menat att det skulle vara vi två. Utan oss hade dessa två skatter inte funnits så vi behövde träffas. Vi behövde dessa år tillsammans att forma våra töser. Men vi kom tillslut fram till att vi inte var menade att leva och dö tillsammans, men att våra liv tillsammans var något som var tvunget att ske för att skapa E och A, för utan dom hade denna värld varit en tråkig plats. Men att kämpa för att gå igenom dagarna var inte rättvist, vare sig mot oss eller töserna. Vi är båda två livfulla människor men som i relationen till varandra där vi befann oss inte kunde blomma ut. Det är tragiskt och ledsamt, det är jag den första att skriva under på, men om vi inte hade brytit nu hade det kunnat bli så oändligt mycket mera tragiskt om vi hade fortsatt där vi var.
Men det tar tid att forma om något som man under 16 år har levt och existerat i.
Nytt hem, att stå på egna ben, jag måste lära mig att hitta den personen jag är och vad som är signifikant för just MIG, att öppna dörren till min egen nyfikenhet, att stå upp för mig själv och mina åsikter, att skapa nya och EGNA åsikter som jag står för, kämpar för och faktiskt känna är helt och håller mina egna. Det tar energi ur många depåer och jag har inte varit den mest närvarande under en rätt lång period, men Ni ska veta att jag håller Er alla varmt om hjärtat och ingen är bortglömd och jag hoppas att jag kan mötas av förståelse, likväl som jag också kan förstå om folk vänder mig ryggen på grund av vårat beslut och mitt resonemang.

2017 kan bli bättre även om jag förstår att jag kommer stöta på patrull. Men förhoppningsvis är dörren jag öppnat under detta år inkörsporten till något ännu bättre.