Cykelvasan 2014

Så många saker som hänt. Små ting, men hjärnan har fått jobba i helgen. Hujedamej.

Mannen o jag, iklädd i flip flops, korta jeans o linne, lämnade ett sommarskönt Sala o rullade på fredagens förmiddag mot Sälen. Lite svalt i luften, men ändå absolut ok tillvaro att vistas i, ca 19 grader. Väl på vägen såg vi att norröver, dit vi var på väg, hängde det mörka moln på himlen som understundom läckte. Inte alls enligt plan!

Ju närmre vi kom, desto svalare blev det. Illavarslande, men vädergudarna hade lovat bättre utsikter inför lördagen, det hade vi kollat upp så klart. Ett löfte är ett löfte o kläder för väder hade packats ner! Alltså korta cykelbyxor, cykelskjorta, vindjacka och strumpor.
 

När vi parkerade bilen i Lindvallen för att hämta nyckel till stugan, allas nummerlappar och lite slappt flanerande så gick det att gå i linne o flipflops, men huden knottrades något. Men som sagt, SMHI hade faktiskt förutspått!!!! 

Till stugan anslöt sen storebror o tre av hans kompisar som alla också skulle ut i "fädrens hjulspår" o tampas med moder jord. 

Vi satt på altanen o åt middag i kvällssolen o mådde jäkla smutt. Ända tills en av pojkarna återigen kollade in väderutsikterna inför lördagen o därmed också planera vilka cykelkläder som skulle användas.... Helt plötsligt hade SMHI ändrat på sin prognos o siade om mulet, regn o 5 grader varmt på morgonen!!!!!!!! På eftermiddagen kunde tempen krypa upp emot kanske 11-14 grader.... Panik!!! Hur i helvete kunde detta ske?! 

Vi blev tvungna att dra oss ner mot Lindvallen igen o försöka kitta sig för väderomslaget med långa cykelbrallor, underställströja eller annat användbart. För mig var det kört. Det var utplockat o slut. Brorsan hittade dock ett par långa brallor, men jag stod med mina kortbyxor... Helvete i kubik!!

Jag hade iallafall packat ner regnbyxor o kompressionsstrumpor samt några långärmade funktionströjor så de fick vara vad som skulle hålls mig varm fram till starten o innan jag rullade iväg. 

På morgonen när vi vaknade var det mycket riktigt 5 grader varmt o ihållande regn. Modet sjönk.
När jag var ut o vallade Å tidigare i somras var det 9 grader, regn o blåst o jag frös som en tok när vi kom tillbaks. Nu var det alltså 5 grader...

Brorsan o hans anhang drog vid 8 ner till starten. Då hade det krupit upp till 6 grader. Jag dog inombords när de, iförda sina sovsäckar (aningens överdrivet, men tamesjutton närapå...) stångade sig fram genom pissvädret o när jag tänkte på hur det skulle vara timmen senare när vi skulle ge oss av. Ångest och missmod genomsyrade hela min existens.

Vi tog bilen till Lindvallen, till skillnad från brorsan med anhang som cyklade från stugan, vid 9 o cyklade därifrån mot starten. Helvete vad det var kallt! Det var nerförsbacke och en ganska hög hastighet, regnet rann nerför ansiktet och fingrarna förvandlades sakta till små iskkorvar som krampaktigt höll sig fast i styret. Samtidigt som oss så kom det cyklister iförda korta cykelbyxor, T-shirt o utan vantar. Jag imponerades, där jag satt i sadeln med mina sex lager på överkroppen o regnbyxor o cykelhandskar (med långa fingrar)

Det var nu 8 grader varmt. Men att säga att det var varmt är en klar överdrift.

40 minuter innan min egen start kl 11.30 skalade jag av mig så jag bara hade tre lager på överkroppen o korta cykelbyxor samt mina rosa kompressionsstrumpor. Hutter hutter och fryyys!! Dessutom hade jag köpt mig en mössa i fikatältet. Öronen mådde INTE bra, de frös och bara tanken på att ge sig ut i spåret med kalla öron gav mig hjärnbränna. Augusti o mössa! Nåt är fel här!!

Under själva loppet var det dock riktigt skönt med dessa lager kläder. Det kan ju ha att göra med att de första fem kilometrarna var uppförsbacke, så blodet forsade fram och värmde upp varenda gnutta i kroppen. När jag cyklade var det lagom, men när jag stannade vid kontrollerna frös jag som en skit när de svettiga kläderna kylde ner mig. Att de var genomsura märktes först då, det kändes inget när jag var varm, men det var bara att hoppa upp på hojen igen o trampa sig varm. Det gick ganska fort.

På sträckan före Oxberg körde jag ner i en nerförsbacke rakt ner i en sjutusan till grop med framdäcket o jag tyckte mig känna att nåt ramlade av cykeln. Det liksom touchade på insidan av vänster ben och jag tänkte att "helvete" Nu for vattenflaskan också!!" men nope. Alla väskor o flaskan satt kvar så jag tänkte inget mer på det utan jag tackade Gud för detta och jobbade mig sakta framåt igen.
Det var lerigt o jävligt. Gropigt o spårigt. Jag svor några ramsor o bad till Gud omvartannat. Jag grät o skrattade. Känslorna fluktuerade något kan man säga.
Väl framme vid kontrollen i Oxberg skulle jag ta fram lypsylet, men kunde inte hitta det i väskan där jag haft det tidigare. Jag tänkte o funderade var i sjutton jag hade lagt det. Hjärnan började så smått lägga av vid detta laget. Dessutom märkte jag att telefonen var puts väck men det tog ett tag innan jag fattade att den faktisk var den som hade ramlat ur väskan när jag körde ner i gropen... Inte bra. Inte bra alls!! Det var liksom inte läge att åka tillbaka och leta efter den, för det var säkert milen sen som jag tappade den. Långa ramsor, långt ifrån rumsrent och passande i en kyrka cirkulerade i huvudet...

Jag hörde mig för hos de som jobbade där o "har du tur är det nån som hittar dem o lämnar in den, så kontakta kuren för "lost and found" när du kommer i mål". 

Tack för den! Kvadrupelfuck!!!

Men å andra sidan fick jag lära mig att kardborre inte håller kvar grejor när det blir stora gropar o sen kan man ju undra varför i glödheta telefonen skulle med ut i spåret för överhuvudtaget?! Jag försvarar mig o säger "livsuppehållande åtgärd". Om jag eller någon annan kör åt pipan i spåret o behöver hjälp så måste jag kunna ringa 112.

Detta till trots var jag ju tvungen att trampa vidare. Som tur var så hade jag givetvis ett extra lypsyl i en annan ficka. Att ha tappat telefonen OCH lypsylet hade inte varit vad jag kallar en najs lördag... så lite läppbalsan och lårstretch så lade jag i växeln för slutförande av detta.
Likt en häst så fick jag fart när jag vädrade målgång då det var va 2,5 mil kvar. Som hemifrån, till Sala och tillbaka, grovt räknat. Det har jag ju gjort massor med gånger utan att dö. Sen att jag i nuläget hade cyklat 7 mil redan försökte jag förtränga. Jag trampade som jag aldrig gjort tidigare o aldrig har jag dyrkat dessa backar nerför som nu. Långa sugande backar som gav mig den vilan jag så innerligt behövde. Jag struntade i att stanna i Eldris utan lät benen jobba utav bara tusan för att komma i mål någon gång. Det var ju bara 9 km kvar.
 

När jag väl kom i mål, efter att på upploppet cyklat om fyra stycken, så grät jag. Jag hade tamefan kommit i mål!!! Lycka! Huvudet var helt paj o jag kunde inte tänka eller förstå. Jag frös o var så glad! Det enda jag tänkte var att jag var tvungen att komma till min väska, där den andra telefonen låg nerpackad så jag kunde ringa mannen. Som tur var hittade han mig först (givetvis grinade jag då också och likaså när jag berättade om mina upplevelser i spåret) och kunde guida mig dit jag skulle. Första stoppet var tvunget att bli i kuren "lost and found" som jag blivit ombedd att göra.. Ca 25-30 minuter i kö och jag frös som en dåre innan jag kom fram och jag fick dessutom beskedet att ingen telefon var inlämnad. Själen dog lite igen...
 

På stelfrusna ben guidade Mannen mig o visade var väskan var o var jag skulle spola av hojen. Tur var det, för ensam hade jag gått vilse Kroppen gjorde vid det här laget redigt ont. Knän, lår, vader, hälsenor.. Allt var helt förstört, dock inte av samma karaktär som efter Hammarby-Hills då knäna kändes som de höll på att gå av när jag böjde på benen. Själva sitt-regionen gjordes påmind när jag satte mig på sadeln igen. Hjärnan var också den helt kaputt och avstängd o lydde bara tydliga order såsom "gå hit, gör så, kom här" Läskigt!

Efter duschen återvände jag något, rent mentalt, men nu gjorde kroppen ännu mer ont. Knän, lår, vader o bägge hälsenor var som en enda solid korv av smärta o det gjorde så kolossalt ont att röra sig i nån riktning överhuvudtaget. Trottoarkanter blev gigantiska hinder o att sätta ändan på cykeln var en ren plåga. Att fokusera på andningen blev avgörande för att kunna fortsätta. 

MEN!! Lycka!! Under tiden jag stod i duschen var det en underbar människa, Daniel, som lämnat in min telefon till "lost and found"!! Tydligen hade dennes kompis kört ner i samma grop som jag och vurpat ordentligt. Denna Daniel hade då, när han skulle hjälpa sin störtade kompis, sett min plastpåse med min blåa telefon i leran och tagit med den till mål och lämnat in den, men innan dess kontaktat min Å. Den exakta ordningen för hur det gick till när det uppdagades att det var min telefon och vem som har ringt till vem har jag dålig koll på men genast kändes allt, så när som på området nedanför midjan, bättre! 

Jag kunde åter komma i kontakt med omvärlden, jag hade en kalender igen, foton fanns kvar o jag behövde inte krångla med att få fram en ny! Det finns fortfarande goda människor som är ärliga. Det känns så skönt! 

Men nu är jag bara så sjukt trött. 

Imorgon börjar den riktiga vardagen med skola o allt som hör därtill. Måste blunda en stund. En snabbis bara. 

En syn för gudarna. Kärlek!

 

Vad vore en stuga i Dalom utan sina kurbits målade på furu.

 

Startområdet vid kvart i 11 ungefär. Kallt, ruggigt och mycket folk.

Som sagt, inga tider att tala om, men det var heller inte min plan. Genomförande och att ens få en måltid var prioritet.

 

Efter loppet, nyduschad, osminkad och inget hår att tala om. Klockan är ca 20.30 och jag är helt slut. Slut, men glad över att jag tagit mig i mål trots undermålig träning.