Men när blir man helt glad igen?
Jag känner mig dränerad och uttömd. Efter tidigare begravningar har jag inte reagerat så här. Visst har jag varit ledsen, men den här gången är jag helt tom på energi och inget driv att kliva upp ur sängen överhuvudtaget. I samma stund jag lade huvudet på kudden igår somnade jag och jag sov hela natten. Det har varit helt sjuka drömmar som inte på något vis överhuvudtaget kan relateras till förlusten av en av jordens finaste människor. I morse när jag vaknade kände jag "fan, jag tror jag sjukskriver mig idag", men givetvis tillät jag mig inte till det. Däremot tullade jag på flexen och tog det väldigt lugnt.
Tårar ligger och darrar innanför huden. Jag är trasig och en stor bit i min verklighet är borta.
Självklart kommer energin tillbaka, men jag skräms av min reaktion.
I bilen hem igår pratade mannen och jag om att begravningarna blir värre och värre. De gör mera ont.
Skräms.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar