Vi har försökt förklara, beskriva o göra oss betrodda. I sju år!!
Nu har vi en Aspergerdiagnos på våran dotter men utan förmåga att hantera det på bästa sätt. Det blir liksom så när man kämpar i motvind under SJU ÅR!!
Våran dotter är precis lika älskad som innan, om inte mer, men hur i helvete får man tillbaka orken.
Jag önskar att varenda jävel vi träffat o som har talat om hur saker o ting förhåller sig o vad det som är fel kan känna det jag känner nu. Vad gäller skolan ska vi inte tala om. Den totala nonchalans ni uppvisar äcklar mig. Det är inte så särskilt blommigt inom mig när jag tänker på er.
Ni kan dra så satans långt åt helvete det bara är möjligt o kommer ni i närheten av mig eller min familj igen kommer jag slita huvudet av er. Är det förstått?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar