Jag pallar inte med snart.
Jag vill ha lugn och en sansad tillvaro i mitt hem. Det har jag inte. Det tycks som att min 13-åring och min 11-åring gör allt i deras makt för att fucka upp.
Det vet jag ju att de inte medvetet gör, men it sure as hell feels like that.
I morse blev det skrik och panik över ett reseskydd till tandborsten, vem som skulle ha det, men också vem som skulle ha hårborsten först (vi har flera, men det är just den röda som endast går att använda. Alltså, nu pratar vi de stora frågorna, INTE! Vi är på en nivå där det inte går att förutsäga vilket nästa problemområde är och skulle jag vilja curla barnen så skulle det vara omöjligt, eftersom detta ligger på ett helt annat plan än vad jag någonsin kan tänka mig.
Orättvisan i att inte få sitta i framsätet 800 meter extra när person A kräver att få göra det, när person E åker 10000 meter i framsätet VARJE dag!!
Det går inte att sätta regler och rutiner för varje detalj. Hade det handlat om viktiga frågor, vem som dukar av, vem som ska dammsuga, vem som ska plocka ur diskmaskinen exv, då hade saken varit en annan. Men nu är det så osannolikt små ting som måste diskuteras, bråkas, tjafsas, skrikas om och slåss om, v a r j e d a g, i intervaller som skulle kunna användas som tortyrmetod.
Jag har slut på ideer, jag har slut på lust att medla, jag har slut på energi till att uppbåda någon form av lösningsfokusering, jag tänker inte utanför boxen, jag bara exploderar. V A R J E D A G!
Hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar