Mamma är dålig o jag vill ge Pappa tid så han också förstår att han är viktig för mig, döttrarna kräver sitt med besök i olika instanser som kräver planering o förankring hos berörda parter, tider ändras o därmed ruckas också familjeplaneringen.
Jobbet är inte inräknat i denna ekvation.
Det kanske inte är så konstigt att kroppen drar i bromsen...
Make o barn åkte alltså på 50-årsfirande utan mig då jag fick vara glad om jag kunde ta mig in på toan för egen maskin...
Jag måste varva ned, jag inser det nu. Att bli yr helt spontant när jag kör bil, tappar orden, inte riktigt förstår vad tandborsten i min hand har för funktion o att ett tryck över bröstet gör sig påmint vittnar om att min själ går på övervarv. Jag fattar det också.
Så att jag kunde plocka i o ur diskmaskinen idag o bara tänka på att göra det var inte helt lätt. Att inte vara fem, sex steg framåt i tiden var sannerligen inte lätt! Och att. Dessutom göra det långsamt utan att få undan skiten så fort som möjligt så jag kan gå på nästa pryl som ska göras..inte helt lätt.
Men jag har lärt mig en läxa. Jag förstår. Nu måste jag försöka få in vardagen på annat sätt, utan att härja runt som en förgiftad räv.
Hur gör man? När fungerar jag normalt igen?
En podd-promenad i februariljuset var förvisso skön, men när jag strax efter jag vänt hemåt igen fick sån jäkla yrsel blev jag lite panikslagen för hur skulle jag ta mig hem!? Jag hade ca 3 km hem o det var liksom inte läge att sätta sig på en stubbe o invänta skjuts. Skjutsen var ju i Stockholm...
Jag kom hem tillslut. Efter ytterligare minskning av promenadtakten så avtog yrseln. Men det tog lite längre tid än vad som var planerat bara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar