Kl 06.12 ljöd nästa larm, samma reaktion o samma tanke.
06.13, larm nr tre..
Jag stängde av två av tre larm o pratade lugnande med mig själv. Men hela mitt inre sparkade bakut o slog i backen. Inte en endaste cell av min kropp tänkte att jobb var en bra idé.
Jag låg kvar i sängen o begrundade mina alternativ o dess påföljder, så efter tjugo minuter stod jag i köket, med håret på ända o försökte samla ihop mig o tänka på en sak i taget. "Vad måste jag göra först? Vad brukar jag göra som punkt två, tre och så vidare.
J var hemma o såg till att vipporna också blev färdiga utan att jag behövde få varken något utbrott eller sammanbrott. Morgonen flöt iallafall på o tio minuter innan vi vanligtvis brukar vara färdiga, så stod vi i hallen, allihopa, klara för takeoff.
I bilen in till jobbet kände jag hur hela min torso krängde o var obekväm i sin roll, den liksom spjärnade emot o med tillgängliga medel såsom hjärtklappning, tungt över bröstkorgen o ont i magen, talade den om för mig att den rätta platsen för mig egentligen torde vara i sängen o sova. Sannerligen inte en dag
som tjänsteman!
Men jag vann.
Jag har varit snäll mot mig, i sanning. Jag har tagit det vanvettigt lugnt, jag har inte stressat, jag har inte jagat upp mig över något o jag har gjort en sak i taget, detta i sakta mak.
Mina kollegor har väl tänkt att jag har tagit något lugnande eller rökt nåt, en har frågat hur jag mår o där har jag varit uppriktig, men de allra flesta har inte reagerat överhuvudtaget. Varför det är så tänker jag inte forska något djupare i. Jag måste faktiskt inte veta.
Men, huvudsaken är att jag faktiskt har klarat det! En dag på jobbet utan att ha ångesttroll hängandes över mig.
Imorgon ska jag faktiskt packa träningsväskan o se om jag pallar åka ut till boxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar