Ja, allt har ju sina sidor...

Det är partier i livet som man bara önskar ha ogjorda... Eller? Medför de något? Resistens kanske?




Även om livet suger så kapitalt vissa perioder så inser jag nog lite så här i efterhand att de har ett högre syfte. Det finns ett skäl till att de händer. Jag för min del väljer att tro att en högre makt  styr mig - kalla det slump, tro, karma eller något annat - men jag måste hänga upp mig på något än att bara tro att allt bara händer framför mina ögon. Somliga händelsers syfte är inte helt uppenbara just nu, men jag känner att någon gång så kommer det att utkristalliseras vad som var meningen.


Det händer så mycket, med mina mått mätt, i mitt liv just nu. Nivåer i livet jag inte ens trodde var tänkbara. Det finns i alla skalor. Både uppåt och nedåt.


Jag är ofantligt glad över att min skara av socialt kontaktnät är på väg tillbaka. Under en period när jag har mentalt har varit någon annanstans har mitt så värdefulla kontaktnät fallit bort. Jag har inte vårdat dessa människor. Det finns fortfarande inga mängder med folk som jag anförtror mig åt eller väljer att vara personlig med. Men de som har funnits, och har tillkommit under det sista året ger mig så mycket energi och livsglädje att det är vad som har givit mig lusten att ha näsan över vattenytan.




Det finns sidor i livet och det finns grader i helvetet. Att man ska närma sig de 40 innan saker och ting formar sig, eller att jag åtminstone känner att jag har något att utgå ifrån. Mycket är fortfarande oklart, somliga saker har inte ens visat sig, men jag känner att jag börjar bli en människa, en tänkande och kännande varelse.


Makalöst när jag tänker efter hur det har blivit. Inget har blivit som jag tänkte från början.


Det har varit mörker. Det har varit storm. Det har varit vansinne och ursinne. Det är bottenlös kärlek och absolut tillit. Fy fan vad jag hatar alla dessa olika sidor, men gud vad jag älskar att älska. Att känna mig älskad, att få vara med underbara väninnor, dela med sig och låta andra dela med sig.


Tiden räcker inte till. Frågan är om den någonsin kommer att göra det. Ska den göra det undrar jag?


Jag vägrar att ge mig själv dåligt samvete för att jag inte hinner med allt, men vad är viktigt? Kugghjulen... Motorn. Det som håller ryggraden uppe och andningen inom ett behagligt tempo.




Kan jag säga att jag har blivit klok? Fan vet... Jag kommer nog alltid att vara barn i vissa avseenden. Somliga saker har jag inte fått lära mig och jag undrar om jag kommer behöva dessa...


Vad är hälsa? Om jag själv definierar hälsa... Vad kommer det stå då? Är hälsa något individuellt? Det som jag mår bra av är ju inte tillnärmelsevis samma som Kalle på gatans feel-good-nivå. Det finns så mycket i livet att njuta av.




Just dessa stunder, när jag känner mig rätt tillfreds med mig själv, är avskyvärda. För jag vet, jag
V E T att jag kommer få en hink skit tillbaka. Men om jag mår bra, precis just nu, kan jag då inte få unna mig det?