Att prata med henne i telefon går rätt bra nu även om orden inte alltid hittar rätt eller hittar överhuvudtaget.
Tre veckor har gått sen stroken ruskade om oss rätt rejält o det har varit tre tunga veckor. Vid Gud vad det har varit tungt! Att våga hoppas o se ett ljus i tunneln är ett rätt stort risktagande, sannerligen! Jag är gärna förberedd på vad som komma skall, i den mån det går för sig, så att andas ut o tänka att det självklart ordnar upp sig är ett rätt stort risktagande så det aktar jag mig för. Men jag glädjer mig omåttligt åt Mammas framgångar o blir varm på insidan av att se hennes glimt i ögonen som jag tycker mig se är på väg tillbaka, men jag kommer göra vad jag kan för att få fram den ännu mera.
I övrigt har helgen varit god med mig. Vi har börjat förbereda för en renovering av hallen. Den är tömd o de möbler som stod där är utplacerade i övriga delar av huset, vårat lilla hus, så det blir rätt trångt, men det går.
Den 14/5 går dessutom årets första tävling av stapeln, om man bortser från Open som börjar i februari förstås... Westridge open med mig, Sheriffen o Rickard i laget. Det kommer bli jätteroligt, mer än att vi jagar nån placering. Det är bara så jäkla kul att få känna adrenalinpumpen minutrarna innan klockan går igång, gemenskapen hos alla, glädjen o att ändå ha lite press på prestation. Kul ska det bli. Så förbannat roligt faktiskt o jag ser mycket fram emot det!
Barnen är snoriga. Jag hoppas på att slippa bli det. Mår annars fysiskt rätt ok.
Nytt PR i ett 2RM i ryck @48kg. Fjösigt på det stora hela men jäklar vad jag kämpar för att ta mig framåt! Det tar tid när man bara hobbytränar. Jag planerade att få till ett nytt 1RM i stöt också, men jag landade på 2 kg under PR idag, alltså 73 kg. Jag kände inte att musklerna var med riktigt. Skit.
Det är så mycket jag känner att jag vill kunna o jag vill kunna det nu!
Måndag imorgon. Bleh'!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar