Mamma är i allra bästa fall på väg hem idag. 23 dagar på sjukhus tycker jag räcker så jag hoppas att det går vägen. Det är fortfarande en del att jobba med, men talet är mycket bättre och handen börjar få tillbaka styrka och kan användas.
Jag är så jävla glad för att Mamma mår efter omständigheterna bra.
Hemmavid så har jag två brakförkylda döttrar... OCH en fullständigt trasig make. Ryggen har brakat ihop totalt så han kan inget annat göra än att ligga ner. Är han uppe och går så kan det rätt som det är krampa ihop så vansinnigt att han faller ihop i en hög där han en gång stod.
Han var iväg till naprapaten igår och fick lite behandling, men dessvärre så går inte skiten över i en handvändning, utan han ligger på sin filt där på golvet.
Faktiskt, jag tycker lite synd om honom. Jag kan bara tänka mig hur det är att ha så vansinnigt ont och att ha sådana kramper så att känslan av att man svimmar under dessa attacker är i det allra högsta närvarande. Inte sover han nämnvärt på nätterna heller. Usch! Jag borde vara hemma och VAMOB´a (vård av make och barn) Ain´t nobody got time for this!! Fast å andra sidan behvöer inte maken så mycket vård, det är väl mest huset som går åt pipan när ingen kan vara hemma och städa och fixa, det får bli en VAHOB (vård av hus och barn)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar